Hjärta, hjärna och vilja - Kajsa, 13 år (2013, 2015, 2016, 2018)
"Kambodja är ett speciellt land med en otäck historia som kunde ha stoppat allt, men det gick framåt. Det visar att det fanns personer i Kambodja som hade mer drivkraft än de flesta i världen. Min uppfattning av Kambodja är att alla är snälla, jag har aldrig sett ett ställe så olikt Djursholm som Kambodja. Det är ett fattigt land men människorna har så mycket mer än vad de flesta av oss har som till exempel ett hjärta, en hjärna och vilja att komma någonstans i livet."
Glömmer aldrig alla leenden - Malin, So-lärare (2018)
"Att få besöka Vasaskolan i Kambodja är bland det häftigaste jag varit med om!
Att få ta del av glädjen när eleverna i Sverige skapar och samlar fina saker var härligt och att jag sedan fick vara en av dem som överlämnade dem till barnen på Vasa i Kambodja gjorde upplevelsen än större! Jag kommer aldrig att glömma alla leenden! Festen på "Happy Friday" i Kambodja, där vi dansade tillsammans med eleverna till traditionell musik från deras kultur är ett annat starkt minne. Jag rekommenderar verkligen alla som har möjlighet att åka på liknande resor, det är ett starkt minne för livet!"
Att få ta del av glädjen när eleverna i Sverige skapar och samlar fina saker var härligt och att jag sedan fick vara en av dem som överlämnade dem till barnen på Vasa i Kambodja gjorde upplevelsen än större! Jag kommer aldrig att glömma alla leenden! Festen på "Happy Friday" i Kambodja, där vi dansade tillsammans med eleverna till traditionell musik från deras kultur är ett annat starkt minne. Jag rekommenderar verkligen alla som har möjlighet att åka på liknande resor, det är ett starkt minne för livet!"
Att få chilla efter skolan är lyx - Fredrika, 12 år (2013, 2016. 2018)
"När man fick träffa alla dessa barn som gick på skolan fick det en att reflektera lite på livet. Deras vardag bestod av att cykla eller gå till skolan som kunde ligga några meter från hemmet till flera kilometer från hemmet. Vägarna är grusiga och ojämna och dem flesta cyklar minst två personer eller flera på en cykel.
Sedan går de i skolan i några timmar tills det är dags att gå hem. Inte gå hem och sätta sig framför tv:en och äta mellis utan gå ut på risfältet och jobba, ta hand om dem yngre syskonen, laga mat, hämta vatten, fiska eller ta hand om djuren, allt annat än att chilla.
Detta fick mig att verkligen tänka att när jag sitter hemma och ber om att få skjuts till skolan sitter ett annat barn och bönar och ber om att få mat på bordet nästa dag. Att besöka Kambodja var helt klart värt det. Det är ett vackert land med god mat, trevliga människor och mycket att se och uppleva. Om vi hjälpa hjälper barnen så kommer de att skapa ett ännu bättre land."
Sedan går de i skolan i några timmar tills det är dags att gå hem. Inte gå hem och sätta sig framför tv:en och äta mellis utan gå ut på risfältet och jobba, ta hand om dem yngre syskonen, laga mat, hämta vatten, fiska eller ta hand om djuren, allt annat än att chilla.
Detta fick mig att verkligen tänka att när jag sitter hemma och ber om att få skjuts till skolan sitter ett annat barn och bönar och ber om att få mat på bordet nästa dag. Att besöka Kambodja var helt klart värt det. Det är ett vackert land med god mat, trevliga människor och mycket att se och uppleva. Om vi hjälpa hjälper barnen så kommer de att skapa ett ännu bättre land."
Stor skillnad, men glada barn - Zoë, 14 år (2013, 2015, 2016, 2018)
"I januari åkte jag, Zoë, med School2School till Kambodja för att hälsa på Vasaskolans systerskola. För det första är Kambodja ett väldigt vackert land med många intressanta saker att se och uppleva. Men jag fick mycket djupare känslor och jag insåg saker mer intensivt av att få hälsa på Vasaskolan i Kambodja.
Att se hur barnen levde där och hur olikt det var från vad jag är van vid i Sverige, var en tankeställare. Jag såg inte ner på dem, även om det finns en stor skillnad mellan min bild av Sverige och min bild av Kambodja, är det ändå en fantastisk skillnad, en bra skillnad (på sätt och vis).
Jag insåg, genom att se hur glada barnen var att gå i skolan, att barnen i Sverige inklusive mig själv borde vara så mycket mer tacksamma för den självklara undervisningen vi får. Jag hör ofta hur folk klagar om skolan, men vi inser inte att Sverige inte skulle se ut som det gör idag utan skolan.
Att besöka barnens hem fick mig också att förstå att barnens fritid utanför skolan knappt fanns, de sysslor som vi gör för att få en månadspeng, är ingenting jämfört med vad barnen där gör varje dag. Och idén om att de får betalt fanns inte överhuvudtaget, det är en vanlig sak som de har växt upp med; att hjälpa till hemma eller ute på fälten när de inte går i skolan.
En till sak jag lade märke till var hur de inte brydde sig om status eftersom det inte fanns sociala normer, grupptryck på samma sätt där som det gör i Djursholm. Det fanns viktigare saker för barnen i Kambodja, än att tänka för mycket på hur en själv eller andra ser ut eller trycka ner folk pga. vad de gör eller hur de beter sig. Vad jag såg i alla fall, var en massa glada barn som lekte med varandra, alla var med alla, en sak som jag sällan ser längre i hemma."
Att se hur barnen levde där och hur olikt det var från vad jag är van vid i Sverige, var en tankeställare. Jag såg inte ner på dem, även om det finns en stor skillnad mellan min bild av Sverige och min bild av Kambodja, är det ändå en fantastisk skillnad, en bra skillnad (på sätt och vis).
Jag insåg, genom att se hur glada barnen var att gå i skolan, att barnen i Sverige inklusive mig själv borde vara så mycket mer tacksamma för den självklara undervisningen vi får. Jag hör ofta hur folk klagar om skolan, men vi inser inte att Sverige inte skulle se ut som det gör idag utan skolan.
Att besöka barnens hem fick mig också att förstå att barnens fritid utanför skolan knappt fanns, de sysslor som vi gör för att få en månadspeng, är ingenting jämfört med vad barnen där gör varje dag. Och idén om att de får betalt fanns inte överhuvudtaget, det är en vanlig sak som de har växt upp med; att hjälpa till hemma eller ute på fälten när de inte går i skolan.
En till sak jag lade märke till var hur de inte brydde sig om status eftersom det inte fanns sociala normer, grupptryck på samma sätt där som det gör i Djursholm. Det fanns viktigare saker för barnen i Kambodja, än att tänka för mycket på hur en själv eller andra ser ut eller trycka ner folk pga. vad de gör eller hur de beter sig. Vad jag såg i alla fall, var en massa glada barn som lekte med varandra, alla var med alla, en sak som jag sällan ser längre i hemma."
45 elever i klassen & $80 i lön - Mattias, NO-lärare (2015)
"Knappt 12 mil sydost om Kambodjas huvudstad Phnom Penh är The Vasaskolan school belägen. Dit tar man sig genom
den Kambodjanska till synes fattiga floran med milslånga avgränsade risfält, där barn letar småfisk och krabbor i
ett decimeterhögt vatten. Skolan har trådar till Sverige, Djursholm och Vasaskolan genom föreningen School2Schools engagemang.
The Vasaskolan school har 11 lärare och 496 elever,vilket ger en lärartäthet på drygt 45 elever per lärare, vilket ur vårt
perspektiv inte ens är tänkbart. Rektor Borath Thuk rör sig ledigt bland både elever och lärare och den allmänna stämningen på skolan är glad och livfull. Inne i klassrummen pågår undervisning med resurser som är
svåra att förhålla sig till som svensk lärare med Ipad i handen. Kritor kämpar mot griffeltavlor, händer som suddar och
en lärare som ger instruktioner som liknar procedurer. Genom de gallerförsedda öppningarna i skolbyggnadens väggar, trycker sig elever från utsidan in för att få en glimt av vad som för sigår i klassrummet.
Åskådarna är elever med småsyskon som för tillfället inte har sitt skolpass. Eleverna går i skolan antingen 07:0011:00 eller 13:0017:00. Lärarstilarna är lika personliga som i Sverige men frirummet för undervisningen desto snävare. Läroplanen består av en serie böcker som betas av i kronologisk ordning med jämt tempo. I ett utav klassrummen
lär sig eleverna en subtraktionsalgoritm med en strategi för kontroll av korrekt svar, i ett annat arbetar eleverna med
problemlösning. Om 238 familjer ska dela på 3650 kilo ris, hur mycket ris får då varje familj?
Eleverna sitter i kluster om 9-12 elever runt ett papper där en av eleverna försöker lösaproblemet. Rådande strategi är att
addera 238 tills man kommer så nära 3650 som möjligt. Varje grupp redovisar sedan sitt svar på den stora svarta tavlan
som har delats in i fyra fält, ett för varje grupp.
Redovisningarna är sparsamma och liknar ett i jämförelse med dagens svenska skola, traditionellt sätt att skriva svar. Svar: Om 238 familjer ska dela på 3650 kilo ris får varje familj 15 kilo och det blir 80 kilo över. Det kliar i fingrarna och
tanken att eleverna istället skulle kunna redovisa sina strategier, för att sedan jämföra sina svar är svår att undgå.
Dagens västerländskt rådande syn på vad kvalitativ undervisning är, kan och bör inte forceras, då lärarna på skolan
i första hand kollegialt kan behöva diskutera utifrån svårigheter som uppstår utifrån deras professionella vardag.
Efter samtal med flera av lärarna på skolan så verkar de visa intresse och vilja för att utveckla sin undervisning.
De har i dagsläget ett möte per månad som kan ställas i kontrast med lärares på svenska Vasaskolan med genomsnittliga 45 möten per vecka. Efter en försiktigt riktad diskussion med rektor Thuk framstår viljan även här,
men de ramfaktorer som råder beviljar tyvärr inte utrymmet. Främst gäller det tid. Lärarna jobbar antingen förmiddag
eller eftermiddag och har resterande del av dagen andra sysslor att sköta. Nyutexaminerade läraren Sothea Than har
investerat i en moped för att ta sig till skolan och arbetet klassrummet, som startar 07:00. Efter fyra timmars arbete
kör hon sedan hem för att ge sig ut på risfältet och arbeta tills solen går ner.
Lönen ligger på 80 dollar i månaden vilket är 66% av en hotellstädares lön. Då en moped kostar 2000 dollar kan man verkligen tala om en långsiktig investering. Om vi i Sverige har svårigheter att hävda vår lärarprofession så har lärarna i
Kambodja en extrem uppförsbacke.
Bilden som tornar upp sig under dagar av askultering på skolan visar att syftet och ansatsen är att fyll eleverna
med kunskap som man fyller tomma kärl. Med detta perspektiv kan man se hur en lektion i samhällskunskap där eleverna högt ljudar efter läraren, har en reell plats i klassrummet.
Med Kambodjas svåra historia, labila statsskick och korrupta ekonomiska förutsättningar i en vag nyliberal anda,
kan man ändå se hopp och framtid i glada barn som får möjligheten att ta sig till en skola och möjligheten att lära sig läsa och räkna, för att kunna bistå sig själva med kunskap i framtiden.
I dagsläget känns det inte lika relevant, att försöka påverka skolutvecklingen mot exempelvis ett kollegialt lärande.
Ett lärande som teoretiskt utarbetats vid ett västerländskt universitet. Tiden från att vi i ödmjukaste hövlighet
välkomnades denna skola, genom en allé av uppställda elever och unison sång, till att lämna platsen för att återta
lärarprofessionen i den svenska vardagen, har gjort avtryck.
Primärt relevant för The Vasaskolan school är att fortsatt bibehålla elevunderlaget, känslan av frihet och att ta sig ett litet
steg närmare något bättre för varje dag som skrider. Ett utgångsläge som vår kultur och våra lagar i Sverige knappt ger utrymme att reflektera kring. Om några år när vi åter besöker vårsläkting i öst kanske det är dags att
diskutera skolutveckling ur ett annat perspektiv, kanske har vi då mer att lära än erbjuda."
den Kambodjanska till synes fattiga floran med milslånga avgränsade risfält, där barn letar småfisk och krabbor i
ett decimeterhögt vatten. Skolan har trådar till Sverige, Djursholm och Vasaskolan genom föreningen School2Schools engagemang.
The Vasaskolan school har 11 lärare och 496 elever,vilket ger en lärartäthet på drygt 45 elever per lärare, vilket ur vårt
perspektiv inte ens är tänkbart. Rektor Borath Thuk rör sig ledigt bland både elever och lärare och den allmänna stämningen på skolan är glad och livfull. Inne i klassrummen pågår undervisning med resurser som är
svåra att förhålla sig till som svensk lärare med Ipad i handen. Kritor kämpar mot griffeltavlor, händer som suddar och
en lärare som ger instruktioner som liknar procedurer. Genom de gallerförsedda öppningarna i skolbyggnadens väggar, trycker sig elever från utsidan in för att få en glimt av vad som för sigår i klassrummet.
Åskådarna är elever med småsyskon som för tillfället inte har sitt skolpass. Eleverna går i skolan antingen 07:0011:00 eller 13:0017:00. Lärarstilarna är lika personliga som i Sverige men frirummet för undervisningen desto snävare. Läroplanen består av en serie böcker som betas av i kronologisk ordning med jämt tempo. I ett utav klassrummen
lär sig eleverna en subtraktionsalgoritm med en strategi för kontroll av korrekt svar, i ett annat arbetar eleverna med
problemlösning. Om 238 familjer ska dela på 3650 kilo ris, hur mycket ris får då varje familj?
Eleverna sitter i kluster om 9-12 elever runt ett papper där en av eleverna försöker lösaproblemet. Rådande strategi är att
addera 238 tills man kommer så nära 3650 som möjligt. Varje grupp redovisar sedan sitt svar på den stora svarta tavlan
som har delats in i fyra fält, ett för varje grupp.
Redovisningarna är sparsamma och liknar ett i jämförelse med dagens svenska skola, traditionellt sätt att skriva svar. Svar: Om 238 familjer ska dela på 3650 kilo ris får varje familj 15 kilo och det blir 80 kilo över. Det kliar i fingrarna och
tanken att eleverna istället skulle kunna redovisa sina strategier, för att sedan jämföra sina svar är svår att undgå.
Dagens västerländskt rådande syn på vad kvalitativ undervisning är, kan och bör inte forceras, då lärarna på skolan
i första hand kollegialt kan behöva diskutera utifrån svårigheter som uppstår utifrån deras professionella vardag.
Efter samtal med flera av lärarna på skolan så verkar de visa intresse och vilja för att utveckla sin undervisning.
De har i dagsläget ett möte per månad som kan ställas i kontrast med lärares på svenska Vasaskolan med genomsnittliga 45 möten per vecka. Efter en försiktigt riktad diskussion med rektor Thuk framstår viljan även här,
men de ramfaktorer som råder beviljar tyvärr inte utrymmet. Främst gäller det tid. Lärarna jobbar antingen förmiddag
eller eftermiddag och har resterande del av dagen andra sysslor att sköta. Nyutexaminerade läraren Sothea Than har
investerat i en moped för att ta sig till skolan och arbetet klassrummet, som startar 07:00. Efter fyra timmars arbete
kör hon sedan hem för att ge sig ut på risfältet och arbeta tills solen går ner.
Lönen ligger på 80 dollar i månaden vilket är 66% av en hotellstädares lön. Då en moped kostar 2000 dollar kan man verkligen tala om en långsiktig investering. Om vi i Sverige har svårigheter att hävda vår lärarprofession så har lärarna i
Kambodja en extrem uppförsbacke.
Bilden som tornar upp sig under dagar av askultering på skolan visar att syftet och ansatsen är att fyll eleverna
med kunskap som man fyller tomma kärl. Med detta perspektiv kan man se hur en lektion i samhällskunskap där eleverna högt ljudar efter läraren, har en reell plats i klassrummet.
Med Kambodjas svåra historia, labila statsskick och korrupta ekonomiska förutsättningar i en vag nyliberal anda,
kan man ändå se hopp och framtid i glada barn som får möjligheten att ta sig till en skola och möjligheten att lära sig läsa och räkna, för att kunna bistå sig själva med kunskap i framtiden.
I dagsläget känns det inte lika relevant, att försöka påverka skolutvecklingen mot exempelvis ett kollegialt lärande.
Ett lärande som teoretiskt utarbetats vid ett västerländskt universitet. Tiden från att vi i ödmjukaste hövlighet
välkomnades denna skola, genom en allé av uppställda elever och unison sång, till att lämna platsen för att återta
lärarprofessionen i den svenska vardagen, har gjort avtryck.
Primärt relevant för The Vasaskolan school är att fortsatt bibehålla elevunderlaget, känslan av frihet och att ta sig ett litet
steg närmare något bättre för varje dag som skrider. Ett utgångsläge som vår kultur och våra lagar i Sverige knappt ger utrymme att reflektera kring. Om några år när vi åter besöker vårsläkting i öst kanske det är dags att
diskutera skolutveckling ur ett annat perspektiv, kanske har vi då mer att lära än erbjuda."
Proudly powered by Weebly